Startsida > Nyfiken på Gud? > Predikan > Ett är nödvändigt
Ett är nödvändigt PDF Skriv ut Skicka sidan
Skrivet av Rune   

Ett är nödvändigt

Predikotext: 5 Mos 4:29-31

Men där skall du söka Herren, din Gud, och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ. [30] När du är i nöd och allt detta drabbar dig i kommande dagar, då skall du vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom. [31] Ty Herren, din Gud, är en barmhärtig Gud, och han skall inte överge dig eller låta dig gå under. Han glömmer aldrig det förbund han ingick med dina fäder och bekräftade med ed.

Jag vet inte hur du reagerar, men när jag läser den här texten så väcker den ganska många frågor och en hel del nyfikenhet.

Det är särskilt några ord i texten som gör att jag måste fundera och framförallt läsa mer.

Det är dels det lilla ordet där och dels orden …när…allt detta drabbar dig… som väcker min vetgirighet.

Låt oss börja med att ta reda på vad de syftar på.

Då måste vi först läsa lite mer i 5 Mos som till sin form är ett tal av Mose med en sammanfattning av 2-4 Mosebok. På latin heter den 5e Moseboken Deutronomium som betyder den andra lagen.

Just i det 4e kapitlet påminner Mose folket som han har framför sig – det här är strax innan de 40 åren i öknen nått sitt slut och Mose ska lämna dem – om vilka stora privilegier och välsignelser man fått genom det Herren gjort när han befriat dem från slaveriet i Egypten. Att han utvalt dem till sitt eget folk som han vill visa sin storhet och helighet genom, och att de på ett unikt sätt har fått en gudomlig lag att leva efter.

Om de verkligen lever efter Lagens intentioner utlovas en trygg framtid i det land som Herren lovat ge sitt folk genom patriarkerna Abraham, Isak o Jakob. Landet Kanaan som flödar av mjölk och honung.

Mose säger: Och nu, Israel, hör de stadgar och föreskrifter som jag lär er för att ni skall lyda dem. Då får ni leva och komma till det land som Herren, era fäders Gud, vill ge er, och ni får ta det i besittning. (5 Mos 4:1)

Det finns stora och härliga löften förknippade med den himmelska gåva som de tio budorden är. Efterföljelsen av dem ska vittna om Guds storhet i världen – det är huvudsyftet med att Gud utväljer Israel som sitt speciella folk. De har en uppgift att visa vem den Allsmäktige är.

För detta uppdrag är Lagen ett viktigt och nödvändigt verktyg.

Med gåvan och löftena som Herren ger finns dock alltid ett men

som följs av en tydlig varning: Om man inte lever efter Lagen och Guds goda vägvisning får det katastrofala följder. Om man bryter förbundet som upprättats vid Sinai och sedan bekräftats vid flera tillfällen så: …tar jag i dag himmel och jord till vittnen på att ni snart skall utrotas från det land ni tar i besittning när ni går över Jordan. Ni får inte leva länge där, ni kommer att gå under. Herren skall skingra er bland folken, och bara några få av er skall leva kvar hos de främmande folk dit Herren driver bort er. (5 Mos 4:26-27)

Det hemska i detta är inte bara att man ska spridas ut bland folken och bara ett fåtal bli kvar. Det värsta är ändå avfallet som förutses i nästa vers: Där kommer ni att tjäna gudar som är tillverkade av människohänder, gudar av trä och sten som varken kan se eller höra, äta eller lukta. (5 Mos 4:28)

Att överge den levande guden för gudar som inte är, är att välja döden i stället för livet!

Trots alla goda löften och föresatser. Trots alla välsignelser och tydliga varningar för vad som händer när man lämnar Guds väg så sker det gång på gång. Inte bara i Israel då, utan vi riskerar alla ständigt att vika av från den goda livsväg som Herren vill leda oss på.

Det är alltså i främlingskapets förskingring och förnedring man ska komma till besinning och återigen söka sig tillbaka till sin Gud.

När vi läser det här och erinrar oss Israels historia – och vår egen – ser vi att det är en ständig växling mellan uppgång och fall.

Vi lovar dyrt och heligt att alltid lyda Guds vilja men alltför snart faller vi tillbaka i gamla eller nya synder.

Inte minst skaffar vi oss andra gudar vid sidan om den Ende. Gudar som varken kan se eller höra, äta eller lukta.

Men vad de kan är att förleda oss att tro att vi kan och klarar allt på egen hand. Att vi är vår egen lyckas smed och inte längre behöver Guds stöd och vägledning. Alltså det som är ursynden och lockelsen: Skulle väl Gud ha sagt…?

Efter alla dessa varningar och tråkiga framtidsutsikter om hur vi människor är och fungerar kommer det verkliga evangeliet. Glädjebudet, att fast vi ofta och allvarligt sviker våra högtidliga löften så gör inte Gud det!

Nog är det ganska märkligt att vi måste hamna i stora svårigheter innan vi förstår och verkligen söker oss tillbaka till Gud?

Det är rätt sorgligt eftersom vi ofta gör oss så illa och far så illa när vi är utanför Guds vilja. Men det här är också en del av den situation som drabbar oss när vi lever i en värld som på många sätt försöker dra oss bort från Livets Gud och framhäver vårt ego i stället. När vi själva blir alltings mått och centrum blir det inte bra!

Mose säger och lovar: Men där skall du söka Herren, din Gud, och du skall finna honom om du frågar efter honom av hela ditt hjärta och med hela din själ. (5 Mos 4:29)

När vi söker Gud för hans egen skull. När hjärtat är uppriktigt och vi verkligen insett och bekänt vår oförmåga att själva reda ut den situation vi försatt oss i – ja då finns Herren där! Som han förstås alltid gjort!

Profeten Jeremia skriver: När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren. Jag skall vända ert öde och samla in er från alla de folk och alla de platser till vilka jag har fördrivit er, säger Herren. Jag skall låta er återvända till den plats jag har förvisat er från. (Jer 29:12-14)

Egentligen är Guds tålamod med oss obegripligt men det är detta som är den gudomliga kärlekens signum. Den ger aldrig upp!

Den kan inte ge upp, eftersom kärleken är Guds sannaste väsen och han kan inte ge upp sig själv.

Också detta, att vi förr eller senare återvänder till Gud finns med i den cykel av uppgång och fall som hör mänskligheten till.

Den stora katastrofen är inte att vi faller utan den kommer om vi inte vänder om och vänder tillbaka. Alltså inte vill resa oss igen när vi fallit. Då går vi verkligen förlorade. För utan Gud är vi utlämnade åt död och förintelse.

När du är i nöd och allt detta drabbar dig i kommande dagar, då skall du vända tillbaka till Herren, din Gud, och lyssna till honom.

(5 Mos 4:30)

När vi vänder oss om. Besinnar oss och lyssnar till den gudomliga rösten som hela tiden lockar oss tillbaka. När vi ser upp och möter röstens kärleksfulla ansikte i Jesu gestalt och fattar tag i den utsträckta hand som alltid funnits där fast vi inte sett den eller brytt oss om den. Ja, då drar han oss upp och ställer oss på nytt på fast mark. Vi ges en ny chans att förnya våra löften och återigen gå in i det förbund som Gud har upprättat med sin älskade mänsklighet.

Att detta är en verklighet som vi kan våga lita på bekräftas i textens sista vers som ger oss en gudsbild som många inte tror finns i GT:

Ty Herren, din Gud, är en barmhärtig Gud, och han skall inte överge dig eller låta dig gå under. Han glömmer aldrig det förbund han ingick med dina fäder och bekräftade med ed. (5 Mos 4:31)

Det är så här vår gode Gud och Skapare är, vilket vi med all önskvärd tydlighet kan se när vi ser på Jesus som ju också säger: Den som har sett mig har sett Fadern. (Joh 14:9)

Det var det här som Maria i Betania hade upptäckt. Hon hade sett in i Jesu kärleksfulla ögon och mött en kärlek som ser bortom alla fall och all förnedring som en människa kan hamna i genom livet. Den kärlek som ser att i var och en finns en gudomlig avbild som behöver lockas fram för att livet ska bli helt.

Och det är när vi vet att vi är sedda och älskade som också vår vilja att följa Guds bud växer.

Men det händer inte genom våra egna ansträngningar utan detta är främst en gåva genom den helige Ande.

Anden är verkligen vår Hjälpare i detta sammanhang och Jesus säger om Anden i Joh 14:26 : Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er.

Och genom profeten Hesekiel säger Herren: Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. (Hes 36:27)

Det är bara med Andens hjälp som det är möjligt för oss att välja det som är sant och rätt och leva det liv som Herren vill att vi ska leva som hans barn i världen till ett vittnesbörd om hans stora kärlek och nåd.

Om vi tänker på systrarna i Betania i just det ögonblick som evangelietexten beskriver kan vi konstatera att man kan se på Jesus på olika sätt. Maria använder den Andens gåva hon fått för att ta till sig och minnas vad Jesus har att säga och ser på honom med kärlek. Då kan hon också ta emot hans kärlek och liv.

Marta har däremot en annan tanke när hon just då ser på honom. Hennes blick och ord är uppfordrande och hon vill ha hjälp att tillrättavisa sin syster: Säg åt henne!

När vi ser på Jesus på det sättet får vi ingen hjälp, för han är inte vår springpojke. Jesus är vår kärleksfulle Frälsare och vän som längtar efter att ständigt få möta oss ansikte mot ansikte i ett förtroligt samtal och i en gemenskap som helgar och helar våra liv. Som gör oss till lärjungar och vittnen om hans kärlek. Han har gett sitt liv för att bevisa sin och Faderns kärlek till oss, så vad är egentligen mer naturligt än att vi ser upp till honom med kärlek och längtan att besvara hans kärlek till oss.

Denna längtan. Denna kärlek och vilja är gåvor att be om och som Herren gärna ger oss.

Då får vi samtidigt modet och insikten att vända oss bort från synden. Erkänna våra felsteg och verkligen ta emot hans hjälp för att kunna leva så att vi når målet och meningen med våra liv: att vittna om hans storhet och en gång få förenas med honom i Guds eviga rike.

Efter denna lilla tur i och genom Guds ord kan vi förhoppningsvis slå fast att det enda nödvändiga i livet är att lyssna till Guds röst, ta emot Andens vägledning och följa Jesus genom att ha blicken fäst på honom som är vår tros upphovsman och fullkomnare. (Hebr 12:2a)

När vi med uppriktigt hjärta ber så, och är lyhörda för Herrens vägledning, gäller Guds löften även för oss att förbundet han slutit med oss genom Jesus står fast för alltid.

Till sist: En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: "Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?" Jesus sade: "Vad står det i lagen? Hur lyder orden?" Han svarade: "Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv." Jesus sade: "Det är rätt. Gör det, så får du leva." (Luk 10:25-28)

 
 

Dagens bibelord

Vem är inloggad?

Vi har 23 besökare online

 

 

 

 

 

EFK Logotyp