Startsida > Nyfiken på Gud? > Predikan > PÅSKDAGEN - De visste inte vad de skulle tro.
PÅSKDAGEN - De visste inte vad de skulle tro. PDF Skriv ut Skicka sidan
Skrivet av Rune A   

PÅSKDAGSPREDIKAN 1 APRIL 2018

Predikotext: Luk 24:1-12

De visste inte vad de skulle tro.

Det är en sammanfattande känsla när man läser den här texten liksom de övriga evangeliernas beskrivning av den tidiga påskdagsmorgonens händelser. - De visste inte vad de skulle tro.

Det hade faktiskt varit mer underligt om kvinnorna och lärjungarna som två dagar tidigare sett sin älskade Mästare dö en förbrytares död på korset, hade kommit ut till graven på påskdagsmorgonen med en tydlig förväntan om att graven skulle vara tom. Visserligen hade de hört vad Jesus hade sagt om sin död och uppståndelse på tredje dagen. Men det var inte möjligt för dem att förstå vad det konkret innebar.

Emmausvandrarna, som på påskdagens eftermiddag är på väg hem från Jerusalem, ger tydligt uttryck för allas tankar, när de ovetande om vem de berättar för, säger till Jesus: Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att han var den som skall befria Israel. (Luk 24:20-21a)

Hoppet hade dött på långfredagen om att Jesus var den Messias de hoppats på att han var. Än en gång hade man blivit besvikna på en person som påstått sig vara den av Gud utlovade befriaren.

Ja, hade Jesus varit som en av de andra i raden av självpåtagna Messiasgestalter som uppträtt genom historien hade biografin om Jesus från Nasaret slutat som för de andra: död och begraven och av ingen mer än de allra närmaste sörjd och saknad.

Jesus uppståndelse från de döda är en total överraskning för alla. Visserligen hade Jesus uppväckt några döda under sin verksamhet som tecken på den makt han hade fått från Gud, men att det skulle kunna gälla honom själv hade ingen förstått. Man bar hela tiden bilden av en Messias som skulle finnas kvar för alltid – en som inte kunde dö. Fastän Jesus hade försökt att förtydliga den bilden genom att tre gånger förutsäga sitt lidande, sin död och uppståndelse på den tredje dagen, fanns inte förutsättningarna att förstå.

Hos Joh 12:32-34 läser vi vad Jesus säger: ...Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig." Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö. Folket sade till honom: "Vi har lärt oss i lagen att Messias stannar för alltid. Hur kan du då säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är denne Människoson?"

Nej, de hade inte förutsättningar att kunna ta in det oerhörda som låg i det Jesus sa och gjorde inför deras öron och ögon. Inte då.

När kvinnorna, och så småningom Petrus, kommer och får se den tomma graven uppstår ett virrvarr av tankar och undringar. De drar sig till minnes vad de hört och sett – men de förstår ändå inte.

Kvinnorna möter änglar inne i graven – himmelska sändebud som alltid visar sig för människorna i samband med viktiga händelser i frälsningshistorien. De ställer en till synes dum fråga: Varför söker ni den levande här bland de döda?

Ja, men i går var han bevisligen död och låg där i graven! Självklart ska de söka honom här!

Men så fortsätter änglarna: Han är inte här, han har uppstått! Kom ihåg vad han sa... att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen."

Då kom de ihåg hans ord, konstaterar Lukas, men de förstår ändå inte och när de berättar för apostlarna och de andra vad de varit med om blir de inte trodda. Ingen kunde tro, då på morgonen, och de visste inte vad de skulle tänka om det ofattbara som kvinnorna berättade.

Men en av dem – den impulsive Petrus som tre gånger förnekat att han ens kände Jesus – springer ändå ut till graven. Han minns också Jesu ord, men vet förstås inte – inte än.

Det han ser i graven fyller honom med undran. Kroppen är absolut inte där. Men linnesvepningen ligger kvar utan att ha blivit uppriven. Dessutom, berättar Johannes, att duken som täckt huvudet på den döde låg prydligt hopvikt vid sidan om resten av svepningen.

Det han ser berättar tydligt att det i varje fall inte skett någon gravplundring, så när han går därifrån är han på goda grunder full av undran över det som hade hänt.

Som väl är så berättar evangelisterna mer om vad som hände denna märkliga första veckodag – dagen efter sabbaten – denna påskdag som blev den viktigaste dagen i historien genom det som faktiskt hade hänt där i gravens mörker. Det förunderliga och helt unika att Jesus bröt sig ut ur dödsrikets fängelse och återvände till livet med nycklarna till dödsriket i handen. Inte bara i andlig bemärkelse utan också i en kroppslig uppståndelse.

Han blir den förste i raden av de döda som uppstår till ett evigt liv, vilket Paulus förklarar i 1 Kor 15:20-23: ...nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom.

Men om det hade stannat vid ett konstaterande av att Jesu grav var tom – så hade det inte räckt särskilt långt. En tom grav kan man visserligen konstatera men på sikt blir det inget att bygga en tro eller ett liv på. Vi kan ju på plats i Jerusalem även idag se det som mycket väl kan ha varit Jesus gravplats, men det väcker i sig ingen tro på en levande Gud. Tomma gravar finns det gott om!

Jesus vet förstås vilken situation hans vänner är i och därför möter han dem i deras sorg och förvirring på många olika sätt och vid många tillfällen. Redan den här första påskdagen visar han sig som levande för några av dem. Maria från Magdala verkar var den första. Redan vid graven möter hon honom och blir bekräftad i sin längtan att få vara nära honom. Även flera av de andra kvinnorna möter honom när de är på väg tillbaka in till staden.

Petrus själv får möta Jesus, berättar Lukas, och som sagt de två som var på väg hem till Emmaus. När han välsignar och bryter brödet med dem känner de igen honom.

Och de sade till varandra: "Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?" ( Luk 24:32)

För att verkligen visa sina vänner att han som uppstått är densamme som den som dog på korset visar han dem sina sår. Händer, fötter och den uppstuckna sidan. Allt visar att han är den Frälsare som världen väntat på och som i sin kropp burit all världen synd och skuld för att vi ska kunna få förlåtelse för våra synder och evigt liv genom tron på honom.

Kroppsligheten i Jesu uppståndelse är också viktig. Därför får de känna på hans kropp. Han äter tillsammans med dem och visar på alla sätt att uppståndelsen är en både fysisk och andlig verklighet.

När Paulus vill föra Jesus uppståndelse i bevis skriver han:

Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna.

Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster.

(1 Kor 15:3-8 )

Jesu uppståndelse är alltså ingen hemlig spirituell händelse utan en mycket konkret, både fysisk och andlig tilldragelse, som på ett helt radikalt sätt förändrar förutsättningarna för mänskligheten. Den öppnar vägen för alla som sätter sin tilltro till Jesus och det han gjort så att vi kan få del av samma eviga liv som han har i sin härlighet.

Därför är den påskdag som började så tveksamt i en trädgård i utkanten av Jerusalem den största dagen i historien.

Den är centrum och förutsättningen för den världsvida kristna kyrka som varje söndag sedan dess möts och firar Jesu uppståndelse på dagen efter sabbaten. Dagen som har blivit ljusets, livets och den överväldigande glädjens dag. För det var då som Livet och Ljuset vann över mörker och död för alltid.

Mina vänner. Det är påskdag. Det är glädjedag och segerdag. En dag då vi har all anledning att vara glada, tacka och tillbe vår Frälsare.

Han säger till oss som han en gång sa till profeten Johannes:

...han lade sin högra hand på mig och sade: "Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket. (Upp 1:17b-18)

Och till sin vän Marta som sörjer sin döde bror säger han:

"Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö….” (Joh 11:25-26 )

Till sist en påskdikt av Ylva Eggehorn:

Morgon, morgon, lyckliga morgon!

Gråt inte mera, Maria!

Stå inte där och stirra dina ögon tomma på gravmörkret,

på tomheten, på döden,

han finns inte där!

Fäst upp ditt hår, torka dina tårar – Maria, vänd dig om!

Där i den levande trädgården

där i den tunga grönskan

där i gräset som är tungt av dagg och blommor

där i blommorna bland fåglarna och hela staden för sina fötter

med hela världen för sina fötter, med hela ljuset i sina händer,

med hela himlen dåraktigt blå av morgonvind,

med fåglar, barn, överlistade vakter, bortsprängda stenar -

”Maria”

”Herre”

Att inte himlen brast av glädje den morgonen!

 
 

Dagens bibelord

Vem är inloggad?

Vi har 17 besökare online

 

 

 

 

 

EFK Logotyp