Startsida > Nyfiken på Gud? > Predikan > Medmänsklighet och kärlek
Medmänsklighet och kärlek PDF Skriv ut Skicka sidan
Skrivet av Rune Andréasson   

Medmänsklighet och kärlek

Predikotext: 1 Joh 4:7-12

I dagens evangelietext (Luk 10) ställer en man som kunde Lagen på sina fem fingrar frågan till Jesus: Vem är min nästa?

Detta efter att han själv sagt att Lagens viktigaste bud är det dubbla kärleksbudet: att älska Gud av hela hjärtat och sin nästa som sig själv. När han då undrar vem som är hans medmänniska får han svaret i form av berättelsen om den barmhärtige samariern.

Det är en utmanande liknelse som Jesus använder för att få oss att få upp ögonen för vem som verkligen är min medmänniska.

Att det inte är självklart att vi förstår det av oss själva.

Vi behöver få ett gudomligt ljus över vad det hela handlar om. Hur vi ska visa medmänsklig kärlek och mot vem den kärleken ska rikta sig.

Johannes skriver om den gudomliga kärleken i sitt första brev.

Det är inte direkt förvånande, eftersom Johannes brukar kallas för kärlekens apostel. På ett speciellt sätt relaterade han till Jesus i lärjungagruppen och fick en djup förståelse för vad äkta gudomlig kärlek är. Ända in i djupet av sitt hjärta förstår han det, när han vid Jesu kors blir kallad för Marias son – alltså i praktiken bror med Jesus själv – och får ansvaret för hennes fortsatta liv och trygghet.

Om någon kan förmedla till oss vad kärlek är, så är det Johannes.

Han har sett, upplevt och försökt att ge Guds kärlek vidare till sin omgivning, driven av den helige Ande.

Jag hoppas och vill tro att du är en som vill vara en god medmänniska. En som osjälviskt vill älska andra och göra det bästa för dem som kommer i din väg. Det är till dig Johannes skriver och säger: Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. (1 Joh 4:7)

Att visa kärlek och äkta omtanke om andra människor är en gudomlig handling i sig. En omtanke som inte är beräknande så till vida att har jag gjort detta för dig så förväntar jag mig att du ska göra samma sak för mig. Då blir det bara fråga om en bytesaffär, vilket i och för sig kan vara positivt för båda parter, men det ska inte förväxlas med det som bibeln betecknar som kärlek.

(Jag tror du känner igen fenomenet. Har jag fått en present av någon MÅSTE jag ge tillbaka minst lika mycket. Eller om jag blir bjuden på kalas hos någon bekant så förväntas jag bjuda igen på minst samma nivå)

I Bergspredikan säger Jesus: Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? (Matt 5:46)

Och efter det uttalandet fyller han på med orden: Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. (Matt 5:48 )

Med det menar Jesus: att visa äkta kärlek är att vara fullkomlig på samma sätt som Gud själv är fullkomlig. Att kunna ge utan att kräva motprestation. Alltså precis det som Johannes skriver: … den som älskar är född av Gud och känner Gud.

All äkta kärlek har sitt utflöde från Gud själv. Om vi ska förstå vad sådan kärlek är behöver vi därför se på Jesus – han som är sin himmelske Fars avbild och like. Som om sig själv säger: Jag och Fadern är ett.

Den gudomliga kärleken har inga gränser när det gäller att visa omsorg om oss människor. Det yttersta beviset för detta är Jesu offerdöd på korset. Han ger sitt eget liv i vårt ställe för att vi ska få del av hans eviga och gudomliga liv. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom.

(1 Joh 4:9)

När vi i tro tar emot honom, bekänner honom som Guds son och låter honom vara Herre i våra liv, då ger han förlåtelse för synden.

Han upprättar oss som människor och ger oss sin helige Ande för att vi ska kunna älska så som han älskar oss.

Den stora utmaning som möter oss i Johannestexten formuleras tydligt i v 11: Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. (1 Joh 4:11)

Men hur ska det gå till?

Vi är ju inte Jesus och inte ens i närheten av helgonen.

 

Jesu svar på den frågan är: Utan mig kan ni inget göra!

Det är både trösterikt och lite förvirrande. Vi tycker nog att vi kan göra en hel del bra saker, både för oss själv och för andra.

Ibland känner vi oss nog t.o.m. riktigt generösa och godhjärtade.

Och det må väl vara OK, så länge som vi inte tror att det vi gjort är en handling som banar väg för oss in i himlen.

Det behöver vi vara helt klara på. Att man blir inte kristen av att göra goda handlingar. Inte ens genom att ge sitt liv för någon annan.

MEN om jag är kristen, dvs. förlitar mig på att det Jesus gjort för mig är tillräckligt för min frälsning och vill leva nära honom, så blir det naturligt att göra goda gärningar. Ja att bemöta mina medmänniskor med kärlek och ödmjukhet och sätta andras välbefinnande framför mitt eget.

Det är sådant som den helige Ande inspirerar oss att göra om vi är beredda att lyssna till och följa Andens vägledning.

Jag antar att du också varit med om – ibland eller ofta – att du fått impulser att göra något speciellt för någon annan människa. Och när du gjort det också förstått att detta var inspirerat av Jesus själv för det kom så i rätt tid. Hembesöket, telefonsamtalet eller det där lilla handtaget för att hjälpa någon som just då behövde en extra hand.

Om vi tvärtom avfärdar dessa tankar som kommer, innebär det att vi ofta går miste om att få utföra de handlingar som Herren har i beredskap för oss.

 

Jag tror att vi behöver hjälpa varandra och tipsa om vad som just nu är viktigt att hjälpa till med och vilka som kan behöva lite extra vänlighet. Det är inte möjligt för oss att hålla koll på allt och inte heller att en eller några få ska kunna göra det som behöver göras. Det finns alltför många människor i vårt samhälle och vår värld som behöver ett vänligt ord, en liten stund av gemenskap och kanske ett ekonomiskt tillskott i en kritisk situation.

Samtidigt ska vi vara lite försiktiga med att basunera ut alltför tydligt vad vi gjort. Både av hänsyn till de människor som vi mött men också för att inte drabbas av övermod. Det är lätt att frestas att framhålla sin egen förträfflighet och skryta med vilka fantastiska uppoffringar jag minsann har gjort. Jesus säger i bergspredikan: ...när du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör. Ge din allmosa i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.

(Matt 6:3-4)

Mannen som mötte Jesus och fick höra om den barmhärtige samariern undrade: Vem är min nästa?

Det undrar jag också ibland.

Är det verkligen alla människorna på hela jorden?

Ja, på ett sätt är det så. Vi är alla skapade till Guds avbilder och har samma rätt till liv och människovärde.

Samtidigt vet vi att det är en omöjlighet att omfamna hela världen.

Därför tror jag att Herren genom sin Ande visar oss på sammanhang och personer som vi får ett särskilt ansvar för.

Givetvis den egna familjen men därutöver är det vår plikt som medmänniskor att finnas till hands för andra och så långt det är möjligt dela på de krafter och resurser som vi har fått att förvalta i våra liv.

Att kunna visa generositet och kärlek mot andra är en stor och viktig gåva att be om. Samtidigt behöver åtminstone jag be om modet och viljan att verkligen använda gåvorna som jag fått på det sätt som det är tänkt. För allas bästa och inte bara för mitt eget.

Jag behöver också vara medveten om vilka signaler jag ger till människor jag möter på gatan. Hur bemöter jag gubbarna på bänken eller tiggarna utanför mataffären. Det är kanske inte självklart att vi alltid behöver eller ska ge något, men ett leende eller ett vänligt ord kanske gör dagen för just den människan.

Om vi vill och övar upp vår inre lyhördhet för Guds Andes röst är jag helt övertygad om att vi får vara med om många spännande möten och dessutom får uppleva hur meningsfullt livet med Gud är. Han för oss till sammanhang där han vill att vi ska ge hans kärlek vidare och det vet vi ju alla, att kärlek som praktiseras, blir bara större och mer värdefull ju mer den delas.

Vi får ta Jesus till föredöme i hur vi kan leva våra liv.

Älska Gud och medmänniskan med samma iver som vi älskar oss själva.

Då blir också hela livet rikare och Guds kärlek blir fullkomnad också i våra enkla liv och bräckliga kroppar.

 

Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. (1 Joh 4:11-12)

 

 
 

Dagens bibelord

Vem är inloggad?

Vi har 55 besökare online

 

 

 

 

 

EFK Logotyp