Startsida > Nyfiken på Gud? > Predikan > Ödmjukhet, tålamod och kärlek skapar enhet i mångfald
Ödmjukhet, tålamod och kärlek skapar enhet i mångfald PDF Skriv ut Skicka sidan
Skrivet av Rune A   

Ödmjukhet, tålamod och kärlek skapar enhet i mångfald

Predikotext: Ef 4:1-6

Enhet är ett fint men samtidigt lite svårt ord.

Det kan få oss att tänka på att hålla samman som familj, grupp eller församling. Då håller vi med och om varandra men samtidigt kan det få till följd att vi stänger ute dom andra. Dom som inte är som oss. De där som vi inte riktigt vågar lita på eller inte ser ut eller gör som vi brukar.

Ordet enhet kan också få mig att tänka på enfald eller enkelspårighet. Oftast i negativ betydelse. När man inte vill eller får tänka själv utan bara följer strömmen. Inte för att man alltid håller med, men det är enklare att bara glida med än att försöka bilda sig en egen uppfattning.

Inte minst nu inför valet är det viktigt att inte bara surfa i andras kölvatten eller göra som man alltid gjort, utan verkligen tänka efter och bilda sig en egen välgrundad uppfattning om olika vägval.

Kanske kommer man fram till att det är svårt eller nästan omöjligt att hitta ett alternativ som passar riktigt bra, men då får det bli någon sorts kompromiss där man väljer det minst dåliga alternativet. Att inte delta är inget alternativ för den som vill vara en del av det samhälle vi lever i.

Den allra värsta formen av enhet är när ledare av olika slag kräver kadaverdisciplin och inte tillåter några avsteg från den påbjudna linjen. Vi ser det i auktoritära stater och i sekter där vi och dom-känslan är speciellt tydlig. Alla som är innanför är goda – de utanför är per definition onda eller i bästa fall bara vilseförda. Ex: I Xingkiang-provinsen i nordvästra Kina placeras idag 100-tusentals människor i omskolningsläger för att få alla att bli goda kineser vilket bl.a. betyder religionslösa och likriktade i förhållande till stat o politik.

När Jesus och Paulus talar om enhet på det andliga området får ordet en annan och fördjupad betydelse.

Då handlar det varken om att tycka lika, att alltid hålla med, att inte få ha egna åsikter eller att alla ska gå i samma fotspår för att visa upp hur samstämmiga vi är i kyrkan.

Andlig enhet handlar i stället om att alla som tillhör Jesus har ett gemensamt centrum. Ett centrum som är helt förankrat i Jesus från Nasaret och det han gjort för världens frälsning. Precis som ekrarna i ett cykelhjul alla sitter fast i navet och har sin utgångspunkt där men de slutar på olika ställen på fälgen. Det är en bild som är väl tillämplig på den kyrka som är skapad av Gud genom den helige Ande. Jesus är den sammanhållande mittpunkten men när kyrkan sträcker sig ut i världen kan det se olika ut beroende på i vilken tidsperiod, miljö och kultur man befinner sig. Vi vet egentligen inte särskilt mycket om hur församlingslivet tog sig uttryck i vårt land för 300 år sedan. Det vi vet är att det var annorlunda än hur det ser ut idag. Men centrum var ändå detsamma – Jesus Kristus.

När Jesus ber sin översteprästerliga förbön är en del av bönen en bön om att hans lärjungar ska vara ett, på samma sätt som Jesus och Fadern är ett. En skymt av detta får vi från den första församlingens första tid där det står om dem att… Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. (Apg 4:32)

Jag tror att de flesta idag betraktar den här beskrivningen som en utopi som knappast kommer att bli förverkligad igen i någon större utsträckning här på jorden innan Jesus kommer tillbaka. Men visionen finns där och Jesu bön finns där som en påminnelse för oss att en gång ska det helt jämställda livet bli verklighet. En vision vars uppfyllelse vi har all anledning att se fram emot med glädje och tillförsikt. Jesus brukar ju inte svika sina löften, så varför skulle hans bön om detta Gudomliga rike gå om intet?

Men den viktiga frågan för oss idag borde vara: Om vi nu inte kan komma fram till den fullkomliga enheten. Hur kan vi i alla fall närma oss den i någon mån och så långt det nu är möjligt här på den här begränsade jorden?

Det är väl ändå här som vi kan ta rygg på Paulus och fördjupa oss i vad han egentligen säger om den kristna enheten och hur den kan förverkligas. Inte bara som en elitistisk dröm utan som en verklighet att leva i – ofullkomlig men ändå realistisk.

Kanske måste jag repetera det Jesusord jag citerade förra söndagen för att vi ska förstå förutsättningen. Jesus säger: Utan mig kan ni ingenting göra. Alltså utan den helige Andes hjälp och vägledning och utan den frälsning som Jesus erbjuder genom tron på honom är hela projektet att komma till en djupare enhet helt lönlöst att ens ge sig in i. Sedan får socialisterna säga vad de vill!!

Men när detta är sagt kan vi med fördel lyssna till Paulus och vad han har att säga.

Paulus utgångspunkt är den enda rimliga: …en enda ande … En är Herren,… en är Gud och allas fader.

Det är i den gudomliga enheten – treenigheten – som all annan enhet har sin grund. Ska vi förstå vad verklig enhet är så måste vi se på treenighetens mysterium och den totala enighet och gemenskap som finns där. Gud är Fader, Son och Ande. Tre personer men i en så total enhet att ingen av dem kan skiljas från den andre.

Ändå agerar de var för sig på olika sätt. Fadern är Skaparen. Sonen är Frälsaren och Anden är Vägvisaren.

Men vad var och en gör står i full samstämmighet med vad någon av de andra i treenigheten gör och säger. Här finns målbilden och fullkomningen av den enhet som bibeln talar om.

Paulus visar på några vägar för oss att närma oss detta: en tro, ett dop och ett hopp.

Tron det handlar om är tilliten till Faderns kärlek genom Jesus och att ta emot försoningens gåva genom att tro på Jesus som Guds son och världens Frälsare. Jesus och tron på honom är navet i den kristna enheten och som Petrus uttrycker det när han försvarar sig och budskapet om Jesus inför stora rådet: Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss." (Apg 4:12)

Dopet, säger Paulus uttryckligen i den här texten, är ett. Ett dop till Kristus och hans död och uppståndelse. Dopets innehåll utvecklar han mer i Rom 6 där han bl.a. skriver: Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. (Rom 6:4-5)

Här ser vi hur dopet förenar den döpte med Jesus – hans liv och död – och återigen för tillbaka enhetstanken till dess centrum – Jesus själv.

Hoppet är det tredje som alla kristna tydligt har gemensamt. Hoppet om frälsning och befrielse från synden och döden tack vare och endast genom det Jesus gjorde för oss när han dog och uppstod.

Petrus skriver: Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, (1 Pet 1:3)

Och i Hebr kan vi läsa: Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget, (Heb 6:19 )

Konkret uttryckt handlar hoppet förstås om det eviga livet hemma hos Gud fader.

Ja, grundpelarna finns tydligt på plats. Sedan gäller det att bygga vidare på dessa med Andens hjälp för att komma närmare en enhet värd namnet.

Lev värdigt er kallelse säger Paulus. Det bör betyda att vi så långt det är möjligt ska leva med Jesus själv som vår förebild.

Ödmjukhet är ett av uttrycken för detta. Jesus är den ödmjukaste människa som vandrat på jorden. Han bråkade inte för bråkandets skull. Han hävdade aldrig sin egen rätt men stod bergfast upp mot orättvisan. Han knäckte inte den som redan var bruten av människors omilda behandling utan han helade och upprättade. Däremot kunde han vara otroligt skarp mot dem som mobbade och utnyttjade andra.

Att vara ödmjuk är att sätta andras bästa före sitt eget men inte att låta sig utnyttjas.

Tålamod är ytterligare en väg som leder mot enhet.

Detta är inget direkt modeord idag eftersom det innebär att vänta. Tänka efter och reflektera. Försöka lyssna in och förstå varför den andre (den som inte är som jag) säger, tycker och gör som den gör.

Idag lever de flesta efter mottot allt nu och då finns inte mycket tid till reflektion och fördjupning. Det leder förstås till att vi bara hinner se ytan hos annan människa och får aldrig chansen att lära känna henne som den hon verkligen är. – och tyvärr gäller det även vårt sätt att se på oss själva. Det tempo som vi så lätt dras med i hindrar oss från att lära känna oss själva också.

Den tredje vägen som Paulus nämner här är kärleken. Kärleken är det band som knyter samman allt annat tillsammans med friden. Utan kärlek finns ingen väg framåt. Om vi inte vill älska. Inte vill se andras goda sidor och ge uppskattning för dem, så spelar det ingen roll vad vi gör för övrigt.

Jag kan tycka att en annan människa är jättekonstig och i mina ögon gör otroligt underliga saker. Men vem har bestämt att mitt sätt är det enda riktiga? Och varför ska jag inte kunna älska och försöka lära känna den som vid första ögonkastet gör att jag helst vänder mig om och går därifrån? Jesus gjorde inte så! Det hände att människor vände sig bort från Jesus men han står alltid kvar för att ta emot och visa sin kärlek till alla som är beredda att ta emot.

Vet du var vi hittar beskrivningen av de här tre vägarna mer än i Ef? Jo, när Paulus skriver om Andens frukter i Gal. Då är ödmjukhet, tålamod och kärlek tre av de frukter han räknar upp.

Ytterligare en viktig sak förenar alla som vill tillhöra Jesus: Nattvarden. I nattvarden tar vi emot Jesus själv – hans kropp och blod – och blir genom det en kropp med honom och med varandra.

Försök inte få mig att förklara hur det går till, men min djupa tro och förvissning är att detta är sant. När vi tagit emot och tar emot nattvardens gåvor förenas vi på ett andligt och kroppsligt sätt med alla andra som delar samma måltid, var de än finns i tid och rum.

Om vi vågar se att alla kristna kyrkor har sitt centrum och sin utgångspunkt i Jesus. Om vi tror att det som vi då har gemensamt - samma Gud, tron, dopet och nattvarden – då ligger det i sakens natur att vi också gör det vi kan för att känna ingen varandra som Guds barn och vittnesbärare i världen. Oavsett var våra kyrkor och församlingar hamnar på cykelhjulets radie.

För lika väl som det finns en mångfald i Guds skapelse och i alla olika människor och personlighetstyper som kompletterar och bildar en helhet, så finns det också många olika uttryck för hur den kristna tron kan gestaltas. Allt för att budskapet ska nå så många som möjligt.

Det är givetvis ingen enkel väg att nå fram till den djupa enhet som Paulus drömmer om och som Jesus ber om. Men med hjälp av Guds Ande och en vilja att lyssna och förstå på djupet vad som finns hos den andre, kan vi ändå komma en liten bit på väg redan här och nu.

När ödmjukhet, tålamod och kärlek får ta allt större plats i våra liv och tankar kan en ny och djupare gemenskap växa fram. En enhet som blir ett vittnesbörd för världen om att gemenskapen i Gud överbryggar det mesta av mänskliga tillkortakommanden. Ja, att förlåtelse och fördragsamhet är viktigare och större än att alltid hävda sin rätt.

Då kan kärleken blomma och Guds älskade barn förs närmare varandra. Så nära att vi den dag vi möts i Guds himmel omedelbart känner igen varann som älskade syskon i Guds stora familj.

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken. (1 Kor 13:12-13)

 
 

Dagens bibelord

Vem är inloggad?

Vi har 59 besökare online

 

 

 

 

 

EFK Logotyp